VARG

I

Utanför ljuskäglan i det svarta finns vargen 

det sjuka vill också lyssna på dig

lyssna när de kalla spindelfingrarna väver skräckens tråd 

medan de oföddas rytmer dunkar underifrån 

vet du vill släcka mitt ljus och driva mig till eviga mörkret

II

Bortom orden har jag färdats

outhärdlig insikt om närhetens stagnation silar giftet

ingen tvekan om tappad tid när vägskälets avfart försvinner ohjälpligt i backspegeln bakom nästa krök 

kommer inte hem ikväll heller

III

Stirrar nedifrån kalla golvet under bordet

vet du står där bakom mörkret igen din förbannade demon

din kalla hand nuddar 

kan inte förstå att ingen hör mig skrika

IV

Håller hårt i mjuka åsnan 

lyssnar demonens mardröm 

det väser i trappan ingen väg ut 

med sorgens livlösa ögon kommer hugget som inte dräper 

såret försvinner genom förlåtelse i ditt sista andetag

V

Långsamt dricker jag ditt gift 

jag har synat dina masker

det är dags att skiljas

VI

Behöver rum med säng för vilan där jag får finnas

cellon och böckerna

men viktigast att hundarna leder när vi stiger in i djupa skogen

VII

Den stora skog där jag tillbringat så många lyckliga dagar står inte kvar längre

när den i en framtid kanske åter står där ståtlig och intagande är det med andra träd och min tid sedan länge förbi

det har betytt allt att få dela varandet med livets monument i alla årstider i sällskap av hundarna som ivrigt nosande drivit mig upp och ned bland skogens mossiga stenblock

när sommarens regnstormar piskat har min väldiga rygg hållit emot för att ge tröst och skydd

vishetens pelare har inspirerat till drömmar och givit oändlig utsikt när jag slängt mig ut med självförtroendets örnvingar jämte självaste Zeus

eftersom ingenting varit omöjligt gled jag vidare bortom berg och raviner och såg andra platser där jag kände igen människor från andra tider, sovande utanför sina väderkvarnar under varma sommarnätter för länge sedan

längre än så gick det inte att komma då

det var den yttersta gränsen som jag inte kunde passera

Insiktens ånger kröker och bränner nu mina vingar när jag handlöst rasar nerför skogens höga träd och landar hårt bland stenblocken

när jag vaknar är det natt och jag ser en viktoriansk gatlykta vars sken påminner om en bekant oljelampas vid lägereldar för längesedan

anar ytterligare en lykta längre fram och bestämmer mig för att sakta gå ditåt

märker nu att jag inte kan se mig själv

i denna tomhet känner jag inte såren på min kropp efter fallet

ingenting luktar ingenting

men en välbekant melodi hörs svagt från fjärran

är det cellon eller kvinnans röst

VIII

det finns ingen dåtid

det finns ingen nutid

jag tittar ut för att förstå ditt inre

jag tittar in för att förstå mitt yttre

det enda som finns är ett enda långt utsträckt gemensamt – nu

där står vi tillsammans

du och jag

IX

sitter till slut nakna bredvid varandra

omslutna av värmen

fryser då solen

tyst faller

bortom

sjön