TUSEN ÅRS SAKNAD 

I 

du är   

nyskapande    

fantasifull    

spännande    

humoristisk med alla dina
berättelser som flödar när du har roligt   

berätta från början till slut men
väj inte dina möten med döden då vi behöver tröst känna att vi inte är ensamma    

berätta om alla du hatar för att
det är roligt    

skriv om det du vet mycket    

släpp lös det aldrig döende barnet
i den vuxna mannens kropp, själ och erfarenhet   

din fantastiska barnslighet ska
vräkas ned på papper när det rinner till   

men för Guds skull berätta om de
två som älskar varandra över alla barriärer   

då ska vi älska prata och bli konst  

II 

om du visste att det skulle ta ett
halvt sekel för mig att komma och leta efter dig   

du väntade en man som fanns i
framtiden, men när du fann honom vill han inget hellre än att resa
tillbaka till dig vid väderkvarnen   

ingen annan omöjlig kärlek är
märkvärdigare än vår, och vår kärlek kommer finnas kvar på jorden så länge
någon av oss andas    

när vi båda är borta försvinner den
från jorden och går upp i allt evigt som varit 

men så länge jag lever kommer jag
aldrig ge upp det omöjliga i att få fatt – i vår framtid 

III 

och till sist träffade jag honom    

han som skulle varit mannen i mitt
liv, som jag skulle älskat, levt, upplevt, utvecklats med    

han jag skulle blivit symbiotiskt
beroende av i jämlikhet, ömsesidighet och självständighet   

han jag skulle burit och själv
låtit mig bäras av    

han jag skulle varit oändligt stolt
över och själv gjort stolt   

han jag skulle haft ett lyckligt
kärleksfullt liv med, stort och vackert   

som livet borde ha varit   

IV

inget annat utmanar 

än tid med dig 

fryser när lungorna krymper 

minns barndomens feber

det fria fallet 

genetiskt nedärvda minnen 

från livet i trädkronorna

som primat

alla visste 

den som föll 

miste livet 

var är vår trädkrona 

vår vackra gren

nära himlen 

gruskornet skymmer 

min sikt

V 

det förljugna gömmer kall murken
botten i lukten av en potatiskällare alla glömt bort  

en vilse råtta letade sig in för
länge sedan men hittade nog aldrig ut  

nu den dunkla lukten av osynligt kadaver   

av någons förfall  

VI

jag har bombat kratrar och
frammanat vallgravars trollcirklar runt dig när jag lovade ge frihet 

vad kan jag erbjuda, närhet och
kärlek genom ord och enstaka stunder  

vilket ynkligt erbjudande för de
som förtjänat mer  

mitt system slås ut när någon
närmar sig det jag drömmer om men inte når  

svarta sjukan dödar mig   

jag orkar inte  

vad som helst, men inte den  

vad som helst utom den
kompromisslösa kärlekens avgrund så avlägsen den varma oljelampans
sken  

med den desperata
tillfredsställelsens tröst i kroppen sätter jag mig leende med ryggen mot
alla fönster och skiter i allt jävla mörker utanför  

det är ändå ingenting mot mörkret
på min sida glaset 

VII

det är för att du spunnit kärlekens
finaste trådar runt hjärtats rot som
de inte går att tvinna
loss   

dess yta det känsligaste av
känsligt klarar inte att någon kommer nära om så bara genom inbillningens
igenväxta labyrinter  

att inte ligga intill hjärtas rot
dödar mig när mitt hjärta hamnar på landsvägens asfalt en regnig
natt i november   

vore jag annorlunda kunde jag
hantera det   

men vore jag annorlunda hade vi
inte haft våra minnen  

VIII

snön gnistrar ytterligare några
ögonblick över Båvens istäcke tills solens sista strålar inte längre orkar
över horisontens tall toppar  

nu är det allvar   

kylan som omedelbart ersätter
himlens ljus drämmer till som en slägga när underjordens kalla skuggor ljudlöst kliver fram  

jag gör vad jag kan med lukten av
stearinljus i knastret av vedens glöd   

tillsammans kämpar människa och eld
medans fönstrens glas bågnar av trycket utifrån  

jag längtar efter att åter bedöva
skräcken med vars hjälp jag till sist somnar med ryggen vilande mot
ytterdörren 

drömmarna jag inte kommer minnas
berättar förgäves att mörkret inte kom utifrån  

det är jag själv som bär mörkret
och du duckar klokt i tystnad 

IX

utanför är det alldeles vindstilla
när sjöns rykande dimma täcker horisonten      

rimfrosten gör ekens grenar till is
fingrar som befallande pekar ned mot frusna moder jord     

håll ut alla vi härnere som snart
ska vakna till liv igen    

det frusna ska ge vika då himlens
värme väcker första nyfikna rörelsen i beundran över våra vackra färger    

när värmen återvänder ges vi ännu
en chans att hålla kvar kärleken i våra kupade händer och hjärtan  

X 

kravlar till sist ur grytet när
ljuset utifrån spelar på väggen 

blir omsluten av ljumma vårvinter
vinden och bländas av solens blixtar på vattnet med det frusna gräset
under mina nakna fötter  

rösten i vinden viskar på
människors alla språk –   

vi kommer alltid finnas här,
minns detta nu när nästa årstid för med sig livets förändringar

XI

några av mitt livs finaste
ögonblick har jag haft med morfar på stenarna, med min nyfödda dotter i
armarna, och när du välkomnat mig med ditt kärleksfulla ansiktes sken   

när jag lämnar detta jordeliv

är dessa ögonblick de jag vill
minnas allra sist    

XII

sitter på det långa tåget norrut

det förväntade skedde 

livets hand uppenbarade sig

visade exit 

inget motstånd 

ingen dramatik 

ingen ånger

de bakom kommer förstå 

kunde inte ske annorlunda 

lycklig för allt fantastiskt 

endast en sak – ogjord

tåget kommer stanna

var här längesedan med er 

på andra sidan horisonten

fjällrisets lukt 

mossan och lavan

tundrans stenar

vinden för blicken bortom berg i
fjärran länder

omfamnar som inget annat 

det är dags 

överlämnar mig 

vandrar rakt ut 

det ogjorda finns 

på nästa plats

låt mig komma ikapp 

denna enda gång 

tänd oljelampan 

så jag ser

var du är 

viska mitt namn 

så jag hör dig 

nu kommer jag 

till dig