I STRÅKKVARTETTEN

Måndag morgon. 

Vandrar genom kulvertarna på Stockholms centralstation på väg mot inpackningen på röd linje och station Universitetet. Hörlurarna gör sitt jobb och trycker undan världen utanför medan spellistan överrumplar mig med 2:a satsen ur Haydns stråkkvartett op 54 nr 2, adagio. 

Det får mig att minnas. 

Den runda mannen reser sig långsamt från sin allt djupare fåtölj och vaggar långsamt fram till magikern bland oss, primarien. Primarien som vid den här tiden är tunn försvinner i allt det runda då han blir omfamnad. Mannen lägger sitt huvud mot primariens huvud, stryker honom kärleksfullt över kinden medan tårar sakta rinner längs den väldiges kinder som samtidigt tittar på oss andra, en i sänder, och säger: 

– Protect this man with your life. 

Norbert Brainin var primarie i en av tidernas främsta stråkkvartetter, Amadeuskvartetten. Den bildades i England efter 2:a världskriget när de skickats från sina judiska familjer i centraleuropa i början av kriget till den relativa tryggheten i England. Efter debuten i Wigmore Hall i London 1948 höll de ihop i samma konstellation till 1987 när altviolasten Peter Schidlof, som var den ende i gruppen som höll sig i hyfsat fysisk form, dog av en hjärtattack i taxin på väg till deras repetition. 

Tillsammans i 39 år, så plötsligt tar det brutalt slut när de andra dricker te och väntar på sin altviolinist innan en av deras sammanlagt säkert 1000-tals repetitioner efter alla dessa år. 

När vi fyra 1990 satt på restaurang Magnus Ladulås i Gamla Stan och drömde om att bli en av världens främsta stråkvartetter; att få åka och spela för Amadeuskvartettens primarie och spela alla Beethovens kvartetter över hela världen, visste vi ju inte att verkligheten vida skulle överträffa våra fantasier, och att vi faktiskt skulle komma att spendera flera veckor via lektioner på 7-8 timmar dagligen tillsammans med Norbert. 

Denne pyramidalt generöse och oerhört emotionellt drivna man förändrade våra liv, och jag påstår att det fortfarande inte går en dag utan att jag på något vis tänker på honom och vad hans kompromisslöshet vad gäller storleken på det konstnärliga uttrycket betydde för oss var och en och som ensemble. Han gav oss modet att utveckla de drömmar vi ännu inte visste vi hade genom att utmana våra omogna intellekt samt få oss tro och lita än mer på våra emotionella instinkter. Det är redan 35 år sedan, men uppfattningen av tid verkar ha mer att göra med vad vi gör av vår tid, hellre än vad tiden gör med oss. 

Vi kom till Norbert Brainin som unga och lite bortskämda pojkar, åkte därifrån som några andra. 

Remember young men, to play stringquartet is the most important a man can do with his life, to devote your life to the peak of humanity. 

Det han syftade på var att ägna sitt liv åt att framföra den kanske största och mest märkvärdiga repertoarskatten inom klassisk musik genom den ensemble-konstellation, stråkkvartetten, som med de fyra mänskliga rösternas register just i sin enkelhet erbjudit flera av de främsta kompositörerna den största utmaningen; Haydn, Mozart, Beethoven, Mendelssohn, Brahms, Bartok, Shostakovich för att nämna några. 

När Beetoven skriver sina sex sista kvartetter är han fullständigt döv, men i sitt inre rum finner han sin obegränsade frihet, spränger alla former och tar oss till händelsehorisonten. 

För att komma någon vart som stråkkvartett behövs tid som i ingen annan ensemble-konstellation, hur ska vi förklara det? Vi behöver tid att lära känna oss själva och varandra på nytt, utveckla vår individualitet i omedelbar närhet och intimitet med andra. De fyra stråkarna så lika men ändå så olika. 

Dessa år i ett band på heltid mötte upp den jag var innan. Uppväxtens minnen av lördagsförmiddagarna när jag tvingades vara knäpptyst för att pappa skulle lyssna på Beethovens förbannade op 133 – med just Amadeuskvartetten. Saft och sockerkaka i det borgerliga hemmet nedanför Eriksro-parken på de stenhårda Carl Malmstens-möblerna med en musik jag som 8-åring tyckte var fruktansvärt tråkig att lyssna till. Jag förstod något senare att det var genom detta medium jag kunde få pappas uppmärksamhet och respekt när jag började spela cello. Från samma tid uppkommer också ett besatt intresse av historia och arkeologi som överlevt livet. Nu är jag en 57-årig student vid Stockholms universitet och utbildar mig till arkeolog. 

Den akademiska stundtals snäva skjortan till trots, arkeologi är för mig ändå ytterligare ett uttryck. 

I kvartetten ryms självupptagenheten som inte klarar sig utan gemenskapen. 

När jag nu äntligen läser om forntid och vänder upp och ned på stenar och mossa i skogen, ligger dessa två världar som initialt kan verka så olika plötsligt rygg i rygg med varandra. Den hisnande gemensamma känslan av möjligheten att få kontakt med andra människor, oavsett tid och rum.