GÅ ILAND

I

På höjden av vår levnad kan det uppstå behov att gå i land. De kan komma eruptivt, som här. Utlösta av omtumlande händelser. Som tvingar till omprövning av förutsättningarna för vår inre växt: Sorgen, längtan, den ensamma vandringen. Hoppet om evig tröst och ändlös kärlek. Men också som med cellons dialekt av saknad, med dess kropp och med dess själ.

/Johan
Cullberg 

II

Måste tala med dig vår vandring så lika

för längesedan ditt kärleksfulla leende framför avskeden

nu förstår vi bättre den långa berättelsen vi är en del av

III

Din skugga så liten 
ensamt drömmande i trädgården 

så lika vi är

ur sorgens metamorfos
vandrar nu kentauren vid din sida

det lilla ljuset från öster ger styrka vända åter till oss

IV

I världen bakom orden är jag oemotsagd
så överlever jag när ingen lyssnar 

hit var jag tvungen för längesedan

älskade bror, spjutet är ditt men ditt mörker inte här ännu
det finns tid för välsignelse och dina sår att läka

V

Efter sista andetaget i det kalla vattnet
naken i din båt utan åror

så vilsen

ge mig ditt tecken

VI

Kom tillbaka och ta min hand och vandra åter med mig
behöver dig där jag aldrig vandrat

kärleken omsluter när ensamhetens råa styrka mästrar smärtan

ett sista andetag i våra armar
så levde du

genom oändlig saknad ses vi igen

VII

Septembers ömma gryningsljus över granens blöta kropp
i dimman försvinner du som ej längre finns

hur kunde du slänga stenen i forsen

ingen aning hade väl du vad du gav
evig plåga
fantastiskt liv

inget jag vill vara utan

VIII

Den gamle och lille-man är åter tillsammans ensamma i lilla röda huset på berget

mannen mitt emellan har för längesedan glömt sårens svärta bakom den egna
ordningens palissader

långt bort från allt som aldrig blev hans

stenarna vid havet är mindre nu och mannen mitt emellan behöver inte sina palissader
längre

den gamle är redan i lille-mans framtid

stenarna vid havet kommer bli stora igen

IX

Till slut, inför det oöverstigliga berget

kompassen jag fick av min morfar är borta
kläderna min mor gav mig värmer ej längre
det enda livet finns bortom bergen

ber er saknade på andra sidan

visa mig vägen när jag vill gå iland så uråldriga portar öppnas

vid dess sida hörs tonen
ge fri lejd åt alla väsen i stillheten framför det stora mysteriet

där möter änglarna trofastheten från klarblå ögon