FRÖBJÖRN OCH GUDRUN

Fröbjörn och Gudrun de reste stenen efter Romund, sin raske son, här till minnesmärke. Han var Rodgers broder, Gud hjälpe hans ande. Öpir högg runorna…” 

(Runsten med inskrift från 1000-talet e.Kr.) 

Längs denna skogsväg bakom Gryts kyrka strax utanför Stjärnhov, vandrar jag ofta. 

Vägen genom tusenårig kulturmark erbjuder själen rörelse och kroppen motion när den slingrar sig upp mot den lilla höjd som jag antar i gamla tider gav namn åt — Odensberga. 

Spår av bosättningar, fornåkrar och gravfält vittnar om att människor levt här under många tusen år. 

I denna byggd driver jag sedan många år en kammarmusikfestival som manifesterar det jag ägnat större delen av mitt yrkesliv åt. 

Så hamnade jag här. 

Eftersom gamla tider intresserar mig har jag länge vetat att det står en tusenårig runsten vid Gryts kyrka som är rest av Fröbjörn och Gudrun till minne av sonen Romund. 

Vi vet att medeltidens kyrkor ofta uppfördes på tidigare hedniska offerplatser för att markera Kristi seger. 

Fröbjörns och Gudruns minnessten lades så på golvet vid kyrkans entré där bygdens besökare sedan skavt sina lortiga fotbeklädnader under hundratals år. 

Under 1800-talet när bildning och förstånd ökade något, ställde man upp stenen utanför kyrkan. 

Jag låter stenen komma nära sinnet. 

Genom runorna får jag fatt i namnen på en liten familj som kanske bott i närheten av Odensberga. 

Kanske hade de inte i sinnet att deras berättelse skulle nå så långt fram i tiden, men så blev det, och genom egna förluster kan jag ana deras saknad. 

Tusen år försvinner när ett minne förenar. 

I vintertidens mörker sätter jag nu foten rätt tack vare snöns konturer mot mark och träd i månens och stjärnors ljus, alvernas silver faller mellan granstammarna ner mot vägen. 

Efter några hundra meters vandring längs skogsvägen vet jag att därute i den täta granskogens kompakta mörker, vilar hundratals generationer. 

Här har människor brukat jorden sedan stenålderns nomadliv övergick i de första jordbrukarsamhällena, här tog människan de första stegen mot större gemenskaper. 

Tanken svindlar, och jag blir rörd inför allt liv som en gång levts i den nu mörka barrskogen. 

Min rädsla för mörker ersätts av respekten inför dem som gått före och berett vägen för de liv vi lever i dag. 

Här har människor fötts och levt oftast kortare liv än våra, barn blivit vuxna, vuxna blivit gamla och lämnat tiden enligt den livsåskådning man då hade. Människor har skrattat och gråtit, älskat och hatat precis som vi. 

Jag låter fantasin löpa och tänker åter på Fröbjörn och Gudrun med lillebror Rodger i famnen när de vinkar av Romund, som ger sig av på vikingatåg, möjligtvis på Ingvar den vittfarnes katastrofala resa i österled. 

Inga skepp lär ha kommit tillbaka. 

Och, kanske lade Fröbjörn på sin ålders höst den första stenen till det som skulle bli Gryts kyrka, en plats där han med sin lilla familj bad för sin förlorade sons själ. 

Jag vänder mitt huvud mot nordväst. 

Det är absolut svart i den täta, uråldriga granskogen; inte en tillstymmelse av månljus tränger igenom. 

Jag vet var jag är och vad som finns där inne. 

Jag ber hundarna stanna, tar av mig handsken och drar upp jackan så långt det går på min högra arm. 

Långsamt sträcker jag ut armen och fingrarna allt jag förmår, sluter ögonen och tänker: 

jag ser er, jag hör er ni som levt här: 

Fröbjörn och hans hustru Gudrun och deras pojkar.