FORNBORGEN

Som 57-årig arkeologistudent kan jag inte motstå frestelsen att trots den eländiga terrängen, låta mina draghundar släpa mig upp mot det jag förmodar måste ha varit stora entren till tryggheten uppe på höjden. 

Här sitter jag nu med en milsvids utsikt från en av Sörmlands hundratals fornborgar som kom till under den turbulenta folkvandringstiden efter det väst-romerska imperiets sammanbrott 476 e kr. 

Här sökte människor skydd när man försökte bedöma och förstå vilka faror som fanns utanför murarna i de djupa skogarna och i de farvatten som låg närmre på den tiden. 

Dessa våra förfäder som ännu inte var svenskar utan representerade en blandning av människor som vandrat hit genom tusentals år, var förmodligen som folk är nu; en del modiga och lugna, andra rädda och osäkra. 

Vilka bestämde här uppe på höjden; de modiga och lugna eller de rädda som skrek högst? 

Det fanns behov att skydda sig mot faran utanför, men också att med nyfikenhet och mod förstå världen där ute. 

Hundarna har nu fått sina grisöron att tugga på, jag njuter min nostalgiska men näringsfattiga matsäck: sötlimpa från 70-talet med prickig korv och kaffe. 

Jag känner att mitt medvetande börjar få fäste i något och väntar in det medan korpen försvinner bakom tallens rand. 

I skuggan av världsläget och situationen i Sverige, hopar sig frågorna. 

Begreppen kultur och främlingsfientlighet fanns inte för 1 500 år sedan, men säkert dess innebörder och måhända annorlunda förhållningssätt. 

Kulturen var språket, den sociala samvaron och dess nedärvda seder, jordens ritualer och behovet av att förklara världsalltet genom den mänskliga förmågan att beskriva det abstrakta. 

Rädslan inför de som såg annorlunda ut och förklarade tillvaron annorlunda fanns säkert, men också nyfikenhet på vilka förmågor och teknologiskt kunnande andra människor kunde ha med sig – med kapacitet att förbättra vår egen tillvaro. 

Vi har blandat oss själva med allt synligt och osynligt vi haft med oss och tagit emot under alla dessa tusentals generationer. 

Här sitter vi nu 2025. 

Jag tittar ner i kaffekoppen och undrar hur vi kommit hit – vi som kan och vet så mycket, vi som kan vara gudomliga i vårt kreativa skapande av musik, konst, litteratur och vetenskap. Vi som borde lärt oss av de som vandrat innan och som varnade oss. 

Jag undrar vad som en gång krävdes för en broders tillit, och om vissa lokala samhällen var mer toleranta än andra under den omvälvande folkvandringstiden när just denna plats representerade tryggheten för människorna i den omgivande geografin. 

Jag väljer tro att flera av den tidens kulturer innehöll öppenhet och tolerans av det enkla skälet att man behövde varandras olikheter. 

Men också att den insiktsfulla människan då som nu, på sitt eget vis förstår att den mest intima innebörden av kultur, är hur du är med dig själv. 

Kanske kan fornborgen inspirera oss att inte vara en mur mot våra rädslor och det som är annorlunda, utan i stället vara sinnebilden av ett trygghetens fyrtorn i en orolig tid. 

Att vi förstår att vi endast på sikt kan få ett bättre, mer gemensamt och integrerat samhälle om vi tillsammans och respektfullt hjälper till och bidrar med allt som gör oss unika som individer. 

Bland fornborgens fallna stenar känner jag starkt uppmaningen att vi måste kunna bättre än var vi hamnat hösten 2025, och jag blir inspirerad över hur jag vill förhålla mig till min samtid för att min generations eftermäle och våra barn och barnbarns framtid ska bli så bra den kan bli. 

Nu reser jag mig upp, mossan under var inte torr, men inspirerad av Mishkas & Kimis nyfikenhet på den djupa skogen utanför fornborgen vandrar vi nedåt. 

Det sägs att det är svårare att gå nedför en sluttning än uppför och fötterna halkar fram över glatta höstlöv, våta grenar och de av mänsklig hand en gång resta men nu fallna stora stenarna. 

Hundarna förstår med sitt väna sinne att de måste lägga band på sin iver för att inte riva omkull mig när jag åter befinner mig i det som måste varit huvudingången till fornborgen. 

Tanken berör mig; vad kände den modige, vad kände den rädde på väg igenom på exakt detta ställe, och vad skulle kvällens berättelser i mörkret vid elden handla om? 

Förmodligen om både rädsla och mod och hur fint det var att åter få sitta tillsammans vid elden. 

Att få berätta, lyssna och lära.