CELLO 

I 

Med längtans dialekt

så låter jag

bakom varje ensemble finns vi två
som behövde varandra genom cellons kropp och själ

II 

Genom vänskap kom du

ouppnåelig där i hörnet med din lilla kropp mot min
stora

beundrar var dag steget ur etuiet 

måste höra du är där 

III 

Hinner tänka innan Wigmore entré opus 133

fyras drömmar nådde fram med
Beethoven nu i våra händer

medan magikern bland oss skyddades av vår ed 

är minnets vy från Ben Nevis vardagens gissel 

IV 

från min stela botten svarar Nimrod

– jag såg dig

vi försvarslösa tänder
gemenskapens eviga fyr 

på andra sidan havet nedanför din veranda färdas vi nu för all
tid i forsen vid din sida 

V 

Fullsatta förväntningar dånar från salen

väntar med the man from the
mountain

det förbannade hängslet är trasigt när vanställda klor sliter
sönder klockan

kvinnan bakom gråter för oss

du är rädd och vet inte var du är 

T skulle stannat 

the man from the mountain vet inte

ingen vet 

sista konserten här till slut

hängslet redo 

din hälsning
tystar när du berättar du är på väg 

ber de unga finna framtid 

det är inte
inslaget från din brutna vinge som gör Tannhäusers horninsats perfekt 

det var
magin när din hand vilade över oss alla 

VI 

efter ett liv med Shostakovich kvartetter och resor i det väldiga landet bland
vanliga människor 

innan undergången 

den enskilde individens acceptans om sin egen obetydlighet att det enda livet kommer levas utan varaktig lycka – kan vi möjligtvis ana i
ögonblicket mellan den vackraste melankoli och den skräckslagna rädslans
paranoida barbari 

för övrigt förstår vi överhuvudtaget ingenting 

VII

Fingrarna uppfattar musiken med minnen från Karelens röda vatten i djupa taigan
ovan Volgas oändliga solrosfält

jag vet när Borodinkvartetten spelar Beethovens långsamma e-moll

kvartettcellist ska det stå på stenen